MENY
Sedan ett tag tillbaka så är det som att det finns så mycket att säga men jag vet inte hur jag ska säga det jag upplever att jag behöver säga. Min tunga känns knuten och när jag väl försöker finna orden så känns det som att något försöker manipulera omgivningen så att det inte går att prata på ett bra sätt.
Tidvis så kommer det luckor i verkligheten där man kan prata, stunder när det känns lätt att göra sig förstådd och att förstå andra men dessa luckor försvinner snabbt och så är saker låsta igen.
Livet är underbart och ändå så finns det saker som behöver bli bättre, jag försöker vara tackasm för allt det oändliga goda som finns i våra liv och ändå så är det som att vissa saker måste rensas ut, vissa saker kan bara inte läggas åt sidan hur små dom än verkar och det känns frustrerande och småaktigt att ens säga deras namn.
Jag antar att man är rädd att problemen det medför att prata om vissa saker är större än själva sakerna i sig, delvis så är det väl en dålig mentalitet att ha, dvs att man inte kan prata om vissa saker, allt som borde komma till ytan måste komma till ytan.
Jag antar att man får vara mer kreativ, och jag vet att har man tålamod och låter saker ta sin tid så kommer det bli bra.
Det stör mig hur komplicerat saker känns, så simpelt men så komplext. Det känns som att vissa saker som inte är stora, dom sätts under förstoringsglas och vägrar försvinna. Samtidigt så ibland känns det som att man har någon inre energi, styrka eller vad man vill kalla det och plötsligt så öppnar sig alla dörrar och allt är så enkelt.
Jag sakner den enkelheten att rensa ut saker; livet är underbart men jag har svårt att försona den tanken med allt annat som händer i världen, stort och smått, krig, katastrofer, mänskliga draman i en tillsynes problemfri värld.
Jag vill bara göra det som är rätt, jag vill bara leva efter vår högsta potential och göra det som jag känner är meningen att vi ska göra här i världen, vi har kunskapen, visdomen, kraften att göra det och ändå så tar saker sin lilla tid; är det fel att tänka att man inte riktigt har det man behöver för att gå vidare?
Allt det där som river på insidan känns för stort, för mycket för att man ska ta hand om det en sak i taget och därför känns det som att den enda chans vi har i skapelsen för att bli fria är ett gudomligt ingripande, känns svårt att skriva något alls. Det går bättre än vad det brukar gå, än så länge så har jag fått mer skrivet än vad jag brukar, dvs allt är mer än inget.
Fan också det är så mycket olika perspektiv och intryck, vill tankarna gå åt en sida så är det något annat som drar åt motsatt sida; kan inte allt bara var tyst? Är det för mycket begärt att man ska kunna få vara hel som människa och glad för det man har utan att negativa kännslor och tankar kommer in i ens hus?
Det känns verkligen som att det är onda varelser som kommer och förstör, jag förstår inte hur svårt det ska vara för en allsmäktig vilja att ställa saker på sin plats. STOP! skriker jag till allt det onda, VISA DIG! skriker jag till det gudomliga;
Äron blöder och vi blir förlamade i ljudet från änglarnas trumpeter som kallar på oss; För dumma så blir vi förstenade, om högre hade vart svaret så hade vi vart hemma för länge sen och samtidigt som alltid så kommer här den motsatta tanken; men allt har juh sin glädje, allt är perfekt, allt kommer bli bra.
Fan också; Jag vill inte vara lugn, jag vill inte vara sansad; Jag vill vara hemma i det jag känner är meningen med livet, jag vill se skapelsen öppna sig och att vi PÅ RIKITGT börjar se ett uppvaknande. Fan också, jag hatar att se nära och kära långt bort och bråk stora som små, allt blir till en påminnelse om hur omöjligt det kan kännas, om hur långt bort ett uppvaknande kan kännas.
Men ibland så ler lyckan och visar mig hur nära allt är; Hur nära vi är ett uppvaknande och för en liten stund så känns allt som om det är helt kristallklart och perfekt; en liten stund när allt bara smälter bort och dom stunderna försöker jag hålla mig kvar vid för i nästa stund så kan det allra minsta bli till en påminnelse om allt småskit som finns som vägrar försvinna.
Jag vill ha styrka och energi att ta han om mig själv och min familj oavsett vad men så fort minsta lilla visar sig, sjukdom, problem med pengar, saker som måste göras osv då kommer det en dimma, det trötta blöta täcket som vill lägga sig över ens liv och jag önskar att det där goda bara kunda fortsätta skina och jag försöker men dimman tycks inte bry sig eller förstå att den inte är önskad.
Fan också; vart är min styrka och min klarhet? Vart är visdomens lykta? Vart är skapelsens vilja? Hur kan något vara starkare eller större än viljans vilja? Fan också fan också fan också; Försvinn trötthet, försvinn lathet, försvinn du mentalitet, du kännslor, du negativitet som drar med dina trådar, låt mig vara stark och glad, låt mig ta hand om min familj så som jag önskar och vill med allt vad jag har; försvinn du onda som river och tär; Och du visdom, du glädje, du källa till allt det goda, har du inte hört att jag kallar på dig? Har du inte kännt att jag kämpar för dig?
Jag vet att du hör, jag vet att du ser, jag vet att du känner, så snälla lämna mig aldrig, snälla låt mig inte försvinna i mörkrket någonsin, snälla låt mig vara stor och stark och skina som jag känner att jag kan och borde; Låt inte tröttheten komma till min dörr; Om du ser den komma så har du min tillåtelse och välsignelse att jaga bort den långt här ifrån, låt den bli till en bild på väggen där den kan få vara en ständig påminnelse om vad man inte vill ha i sitt liv, låt det dåliga bli till en vacker skulptur som gråter i trädgården. Där ute i trädgården kan den få var i solskenet och när jag ser den så kommer jag känna en kall rysning och bli desto gladare för alllt vad jag har och ge mig desto mer kraft, energi och glädje över allt som vi har livet.
Ja, jag kan verkligen se hur där i trädgården står en staty av en pojke och flicka som gråter över en död hund; Där i trådgärden kan jag se hur det står ännu en staty över an trött och sliten man som sitter ner klädd i trasor som knappt täcker hans kropp, en man som förlorat allt och nu bara väntar på döden.
Snälla snälla energier som bor i mig och denna värld; Finn er plats i trädgården en efter en ta er plats och vi ska aldrig glömma er; tvärtom vis ka hylla er för ert arbete som ni gjort och vi ska för alltid minnas hur hemskt det var, hur tacksamma vi ska vara för allt vad vi har; Ja till ert minne ska vi bli hela människor, till ert minne höjer vi vårt glas.
Tack du sorg som så länge rotade dig i skapelsens själ; Du som ensam sörjde över alla du mist i livet, du som sörjde det begränsade livet och hur snabbt allt försvan, tack du ilska som kände som om du kunde bränna ner hela skapelsen för att du var så arg, för alla orättvisor och allt som var så fel, tack till dig du småaktighet som stälde till det vart du en gick som vred och vände på människors hjärtan så att vi ständigt var ovänner över det mest obetydliga, tack du dumhet som höll visdomen borta, tack till er alla, vi ska minnas er för alltid och för alltid glädjas över sanningen och det goda i ert namn.
Tidvis så kommer det luckor i verkligheten där man kan prata, stunder när det känns lätt att göra sig förstådd och att förstå andra men dessa luckor försvinner snabbt och så är saker låsta igen.
Livet är underbart och ändå så finns det saker som behöver bli bättre, jag försöker vara tackasm för allt det oändliga goda som finns i våra liv och ändå så är det som att vissa saker måste rensas ut, vissa saker kan bara inte läggas åt sidan hur små dom än verkar och det känns frustrerande och småaktigt att ens säga deras namn.
Jag antar att man är rädd att problemen det medför att prata om vissa saker är större än själva sakerna i sig, delvis så är det väl en dålig mentalitet att ha, dvs att man inte kan prata om vissa saker, allt som borde komma till ytan måste komma till ytan.
Jag antar att man får vara mer kreativ, och jag vet att har man tålamod och låter saker ta sin tid så kommer det bli bra.
Det stör mig hur komplicerat saker känns, så simpelt men så komplext. Det känns som att vissa saker som inte är stora, dom sätts under förstoringsglas och vägrar försvinna. Samtidigt så ibland känns det som att man har någon inre energi, styrka eller vad man vill kalla det och plötsligt så öppnar sig alla dörrar och allt är så enkelt.
Jag sakner den enkelheten att rensa ut saker; livet är underbart men jag har svårt att försona den tanken med allt annat som händer i världen, stort och smått, krig, katastrofer, mänskliga draman i en tillsynes problemfri värld.
Jag vill bara göra det som är rätt, jag vill bara leva efter vår högsta potential och göra det som jag känner är meningen att vi ska göra här i världen, vi har kunskapen, visdomen, kraften att göra det och ändå så tar saker sin lilla tid; är det fel att tänka att man inte riktigt har det man behöver för att gå vidare?
Allt det där som river på insidan känns för stort, för mycket för att man ska ta hand om det en sak i taget och därför känns det som att den enda chans vi har i skapelsen för att bli fria är ett gudomligt ingripande, känns svårt att skriva något alls. Det går bättre än vad det brukar gå, än så länge så har jag fått mer skrivet än vad jag brukar, dvs allt är mer än inget.
Fan också det är så mycket olika perspektiv och intryck, vill tankarna gå åt en sida så är det något annat som drar åt motsatt sida; kan inte allt bara var tyst? Är det för mycket begärt att man ska kunna få vara hel som människa och glad för det man har utan att negativa kännslor och tankar kommer in i ens hus?
Det känns verkligen som att det är onda varelser som kommer och förstör, jag förstår inte hur svårt det ska vara för en allsmäktig vilja att ställa saker på sin plats. STOP! skriker jag till allt det onda, VISA DIG! skriker jag till det gudomliga;
Äron blöder och vi blir förlamade i ljudet från änglarnas trumpeter som kallar på oss; För dumma så blir vi förstenade, om högre hade vart svaret så hade vi vart hemma för länge sen och samtidigt som alltid så kommer här den motsatta tanken; men allt har juh sin glädje, allt är perfekt, allt kommer bli bra.
Fan också; Jag vill inte vara lugn, jag vill inte vara sansad; Jag vill vara hemma i det jag känner är meningen med livet, jag vill se skapelsen öppna sig och att vi PÅ RIKITGT börjar se ett uppvaknande. Fan också, jag hatar att se nära och kära långt bort och bråk stora som små, allt blir till en påminnelse om hur omöjligt det kan kännas, om hur långt bort ett uppvaknande kan kännas.
Men ibland så ler lyckan och visar mig hur nära allt är; Hur nära vi är ett uppvaknande och för en liten stund så känns allt som om det är helt kristallklart och perfekt; en liten stund när allt bara smälter bort och dom stunderna försöker jag hålla mig kvar vid för i nästa stund så kan det allra minsta bli till en påminnelse om allt småskit som finns som vägrar försvinna.
Jag vill ha styrka och energi att ta han om mig själv och min familj oavsett vad men så fort minsta lilla visar sig, sjukdom, problem med pengar, saker som måste göras osv då kommer det en dimma, det trötta blöta täcket som vill lägga sig över ens liv och jag önskar att det där goda bara kunda fortsätta skina och jag försöker men dimman tycks inte bry sig eller förstå att den inte är önskad.
Fan också; vart är min styrka och min klarhet? Vart är visdomens lykta? Vart är skapelsens vilja? Hur kan något vara starkare eller större än viljans vilja? Fan också fan också fan också; Försvinn trötthet, försvinn lathet, försvinn du mentalitet, du kännslor, du negativitet som drar med dina trådar, låt mig vara stark och glad, låt mig ta hand om min familj så som jag önskar och vill med allt vad jag har; försvinn du onda som river och tär; Och du visdom, du glädje, du källa till allt det goda, har du inte hört att jag kallar på dig? Har du inte kännt att jag kämpar för dig?
Jag vet att du hör, jag vet att du ser, jag vet att du känner, så snälla lämna mig aldrig, snälla låt mig inte försvinna i mörkrket någonsin, snälla låt mig vara stor och stark och skina som jag känner att jag kan och borde; Låt inte tröttheten komma till min dörr; Om du ser den komma så har du min tillåtelse och välsignelse att jaga bort den långt här ifrån, låt den bli till en bild på väggen där den kan få vara en ständig påminnelse om vad man inte vill ha i sitt liv, låt det dåliga bli till en vacker skulptur som gråter i trädgården. Där ute i trädgården kan den få var i solskenet och när jag ser den så kommer jag känna en kall rysning och bli desto gladare för alllt vad jag har och ge mig desto mer kraft, energi och glädje över allt som vi har livet.
Ja, jag kan verkligen se hur där i trädgården står en staty av en pojke och flicka som gråter över en död hund; Där i trådgärden kan jag se hur det står ännu en staty över an trött och sliten man som sitter ner klädd i trasor som knappt täcker hans kropp, en man som förlorat allt och nu bara väntar på döden.
Snälla snälla energier som bor i mig och denna värld; Finn er plats i trädgården en efter en ta er plats och vi ska aldrig glömma er; tvärtom vis ka hylla er för ert arbete som ni gjort och vi ska för alltid minnas hur hemskt det var, hur tacksamma vi ska vara för allt vad vi har; Ja till ert minne ska vi bli hela människor, till ert minne höjer vi vårt glas.
Tack du sorg som så länge rotade dig i skapelsens själ; Du som ensam sörjde över alla du mist i livet, du som sörjde det begränsade livet och hur snabbt allt försvan, tack du ilska som kände som om du kunde bränna ner hela skapelsen för att du var så arg, för alla orättvisor och allt som var så fel, tack till dig du småaktighet som stälde till det vart du en gick som vred och vände på människors hjärtan så att vi ständigt var ovänner över det mest obetydliga, tack du dumhet som höll visdomen borta, tack till er alla, vi ska minnas er för alltid och för alltid glädjas över sanningen och det goda i ert namn.
0