MENY
Hej Dagboken;
Vet inte riktigt hur jag ska skriva det jag behöver skriva;
Röriga tider, Röriga men bra tider.
Idag har jag nästan mest absolut kanske beslutat mig för att mest definitivt mest möjligtvis eventuellt ta kontakt med en läkare samt tandläkare samt eventuellt en psykolog.
varför? För att det har funnits jobbiga saker dom senaste 16 åren som jag trodde var lösta men som kanske inte är lösta utan som eventuellt ligger kvar på något psykosomatiskt sätt (om jag nu förstått de ordet rätt).
Senaste 16 åren har inneburit en enorm stress med studier som vart så högpressade att man tappade fattningen om allt, jobb och dåliga mijöer som lett till enorm stress; personliga relationer som gått i kras; dödsfall osv ;
En hel del faktiskt;
men man tänker juh alltid att man gått vidare, att man liksom bockat av och är klar.
Studierna lämnade jag efter 4 år; Massa stress och ickeväl mående; angående studier men även relationer; och innan det var det också stress över relationer och studier;
Fan vad stress man haft i livet; ush; alltså mycket bra också men jävlar vad stress.
När jag tänker efter så vet jag att när jag var yngre så hade jag väldigt svårt med överväldigande tankar som snurrade runt och runt hela tiden; Och när jag tänker efter så har jag väl haft en del sånt som vuxen också.
Sen så var det juh det där med att man ena stunden känner att allt är himmelriket och andra stunden känner att allt är extremt hopplöst; eller inte extremt hopplöst men hopplöst och sen punkt.
Inget hopp, kommer aldrig bli bra; allt är kört liksom; bara ge upp, packa ihop ditt liv och säg hejdå.
Som att man fått ett slutgiltigt beslt om att livet är klart; "du gjorde ditt bästa; det gick inte; tyvärr; hejdå".
Det känns som att jag i år 2022 äntligen börjat få en stabil vardag; tror jag ialla fall.
Det har tagit tid och jag har många gånger kännt att "nu är det bra";
När jag tittar tillbaka så kan jag bara dra slutsatsen att det har vart så mycket stress så länge att det satt sig i kroppen och själen, det kommer ta tid att läka och bli en väl fungerande människa.
Jag vet inte hur jag ska gå tillväga egentligen för att allt ska bli bra. Men ett steg i taget. Då jag tänker tanken "hur ska jag ta tag i det här" så känner jag mig kvävd och kännslorna kommer upp att det känns ganska hopplöst.
Men dom där kännslorna är gamla; det finns väldigt mycket i det här inlägget som känns väldigt gammalt; fan jag e juh glad och tycker saker e roligt.
Helvetes jävla skit helvete;
saker stannar i skallen och det liksom känns stumt.
hur ska jag ställa allt till rätta.
Allt går fram och tillbaka;
Det känns som att jag hoppar mellan två rutor i ett schackbräde;
Svart - vit - svart - vit - svart -vit;
Fram och tillbaka;
bra, dåligt, bra , dåligt, kallt varmt, kallt varmt,
Pigg - trött - pigg - trött - pigg -trött;
Det kommer bli bra det här, JAG VET ATT DET KOMMER BLI BRA;
det känns som att jag är mitt i någon process; Slappna av, Andas;
Steg för steg;
Vet inte riktigt hur jag ska skriva det jag behöver skriva;
Röriga tider, Röriga men bra tider.
Idag har jag nästan mest absolut kanske beslutat mig för att mest definitivt mest möjligtvis eventuellt ta kontakt med en läkare samt tandläkare samt eventuellt en psykolog.
varför? För att det har funnits jobbiga saker dom senaste 16 åren som jag trodde var lösta men som kanske inte är lösta utan som eventuellt ligger kvar på något psykosomatiskt sätt (om jag nu förstått de ordet rätt).
Senaste 16 åren har inneburit en enorm stress med studier som vart så högpressade att man tappade fattningen om allt, jobb och dåliga mijöer som lett till enorm stress; personliga relationer som gått i kras; dödsfall osv ;
En hel del faktiskt;
men man tänker juh alltid att man gått vidare, att man liksom bockat av och är klar.
Studierna lämnade jag efter 4 år; Massa stress och ickeväl mående; angående studier men även relationer; och innan det var det också stress över relationer och studier;
Fan vad stress man haft i livet; ush; alltså mycket bra också men jävlar vad stress.
När jag tänker efter så vet jag att när jag var yngre så hade jag väldigt svårt med överväldigande tankar som snurrade runt och runt hela tiden; Och när jag tänker efter så har jag väl haft en del sånt som vuxen också.
Sen så var det juh det där med att man ena stunden känner att allt är himmelriket och andra stunden känner att allt är extremt hopplöst; eller inte extremt hopplöst men hopplöst och sen punkt.
Inget hopp, kommer aldrig bli bra; allt är kört liksom; bara ge upp, packa ihop ditt liv och säg hejdå.
Som att man fått ett slutgiltigt beslt om att livet är klart; "du gjorde ditt bästa; det gick inte; tyvärr; hejdå".
Det känns som att jag i år 2022 äntligen börjat få en stabil vardag; tror jag ialla fall.
Det har tagit tid och jag har många gånger kännt att "nu är det bra";
När jag tittar tillbaka så kan jag bara dra slutsatsen att det har vart så mycket stress så länge att det satt sig i kroppen och själen, det kommer ta tid att läka och bli en väl fungerande människa.
Jag vet inte hur jag ska gå tillväga egentligen för att allt ska bli bra. Men ett steg i taget. Då jag tänker tanken "hur ska jag ta tag i det här" så känner jag mig kvävd och kännslorna kommer upp att det känns ganska hopplöst.
Men dom där kännslorna är gamla; det finns väldigt mycket i det här inlägget som känns väldigt gammalt; fan jag e juh glad och tycker saker e roligt.
Helvetes jävla skit helvete;
saker stannar i skallen och det liksom känns stumt.
hur ska jag ställa allt till rätta.
Allt går fram och tillbaka;
Det känns som att jag hoppar mellan två rutor i ett schackbräde;
Svart - vit - svart - vit - svart -vit;
Fram och tillbaka;
bra, dåligt, bra , dåligt, kallt varmt, kallt varmt,
Pigg - trött - pigg - trött - pigg -trött;
Det kommer bli bra det här, JAG VET ATT DET KOMMER BLI BRA;
det känns som att jag är mitt i någon process; Slappna av, Andas;
Steg för steg;
0